17 kassar med privata dagböcker, fyllda med tättskriven handstil. Det blev grunden till Isabel Anderssons första dokumentärfilm. Den 25 mars berättade Isabel för 27 medlemmar om filmbranschen och om hur det var att arbeta med och sålla i en människas privata material.

När den folkkära skådespelaren Lena Nyman avled 2011 lämnade hon in sina dagböcker så att de blev tillgängliga för eftervärlden. Medan hon levde funderade Lena Nyman på att skriva sin självbiografi, men det blev aldrig av. 2013 skrev istället journalisten Annika Persson en biografi om Lena Nyman, Jag vill ju bara vara fri. Den boken berörde Isabel Andersson och fick henne att börja drömma om att göra en film om Lena, någon gång i framtiden.

Framtiden kom snabbare än hon tänkt sig, bland annat tack vare Isabels regissörskollega Nathan Grossman (aktuell med filmen Greta, om Greta Thunberg). Han uppmuntrade Isabel att pitcha sin idé för SVT, och allt gick över förväntan (även om det blev några vändor hos filmkonsulenter på Svenska Filminstitutet, Sfi).

Isabel sa att en kombination av tur, kontakter, talang och egna idéer är nycklar för den som vill göra dokumentärfilm.

Hon transkriberade Lenas alla dagböcker, som var tättskrivna för hand. Sedan tvingades hon i flera omgångar att sålla hon i det digra materialet för att hitta sin historia.

Hon betonar att en dokumentärfilm alltid blir en tolkning av en människas liv.

– Jag har gått loss på det som har gripit tag i mig, sa hon.

Researchen ledde också till bok med Lena Nymans samlade dagboksanteckningar, Dagböcker och brev 1962-1974. Isabel har varit redaktör för boken och skrivit för- och efterord.

Missade du seminariet? Det finns inspelat på vår medlemssida. Gå in på medlem.malardalensfrilansklubb.se och klicka på ”registrera” för att skapa ett användarkonto. Det kan dröja några dagar innan du blir godkänd.