Det var grävet hon aldrig skulle göra, men till sist blev Jenny Küttim tvungen att granska Jehovas vittnen och smärtsamt ta itu med sitt eget förflutna. Om det berättade grävredaktören för SVT nyheter och tidigare medlemmen i Mälardalens frilansklubb inför en engagerad publik på ABF-huset i Stockholm. 

– Det blev en krock i mig när jag insåg allt jag gått på som barn. Mina dagböcker som jag började skriva redan som sexåring var ingen munter läsning, sade Jenny Küttim.

Dagböckerna rotade hon fram ur gömmorna och läste parallellt med handlingarna i en brun låda som plötsligt kommit med posten. Den visade sig innehålla ”Äldstebrev”, instruktioner från Jehovas vittnens högsta ledning iNew York till församlingar i Skandinavien om hur de ska hantera sexuella och andra övergrepp inom sekten.

Bestraffningar är en central del i Jehovas vittnens kultur, där man som ”döpt” skriver på om total lydnad. Den som inte sköter sig enligt sektens stränga regler blir utfryst och ställd i skamvrån. Som familjens överhuvud förväntas exempelvis män tukta och bestraffa fru och barn, vilket ofta sker med våld.

Sexuella övergrepp mot barn är inte tillåtna, enligt sektens regler och egna rättskipning, som står vid sidan av samhällets. Övergrepp polisanmäls inte utan tystas regelmässigt ner, varför förövare grå fria med enda ”straff” att förflyttas till andra församlingar. För att straffa någon för sexuella övergrepp kräver rörelsen två vittnen.

Jenny är själv en av dem som drabbats.

– De säger att äldstebreven definierar religionen och har ”juridisk aninjas” som utnyttjar länders lagstiftning, framför allt yttrande- och religionsfriheten, för att försvara sin rätt att ”vara annorlunda”.

Redan som sexåring ville Jenny vara fläckfri och följa sektens regler till punkt och pricka, medan hennes äldre systrar utmanade med att tjuvröka och träffa pojkar i smyg. Sin roll som ”sanningsbärare” – titeln på hennes bok och vittnenas självbild – tog hon med sig in i jobbet som journalist. Och nu kunde hon faktakolla allt, för att ”aldrig mer bli lurad”.

Men att som journalist granska rörelsen, och skriva böcker om den, innebär att man riskerar att stämmas för förtal. Men det var inte därför hon under många år avstod från att gräva, utan för att det brände inombords.

När hon till sist började gräva, i rörelsen och sitt eget liv, valde hon till sist att berätta om sin pappa och hans våld och övergrepp mot sina barn – som han dömdes för i domstol. När Sanningsbärarna kom ut kapade flera i familjen kontakten helt.

Att hon själv klarar att hantera familjens och rörelsens reaktioner beror bland annat på en sak hon lärt sig under sin tid i sekten. På gott och ont.

– Jag lärde mig att våga stå utanför samhället. Jag blev stark. Jag har jättelätt att hantera skit, men svårt att njuta fullt ut av livet. Många som bryter sig loss drabbas av psykisk ohälsa och klarar inte av att anpassa sig till livet utanför, särskilt de som gör sig fria mitt i livet. Jag är lyckligt lottad som kunde göra mig fri som barn.

‍